En sjukdom som förändrade svenska landskap

I generationer har almen varit ett välkänt inslag i parker, alléer och gamla gårdsmiljöer. Med sina breda kronor och långa liv har almarna format landskapet och gett liv åt många arter. Men en svampsjukdom har förändrat bilden av våra almträd. Almsjukan har slagit ut stora delar av Europas almbestånd och blivit ett av de största hoten mot ett av våra mest uppskattade lövträd.

En osynlig fiende under barken

Almsjukan orsakas av svampar inom släktet Ophiostoma. Den mest aggressiva formen av sjukdomen orsakas av arten Ophiostoma novo-ulmi, som har spridit sig över stora delar av Europa och Nordamerika.

Svampen sprids framför allt genom almsplintborrar, små skalbaggar som lever mellan barken och veden på almträd. När skalbaggarna flyger från ett angripet träd till ett friskt kan de föra med sig svampsporer. Sporerna tränger in i trädet och börjar växa i dess vattenledande vävnader.

När trädet inte längre kan transportera vatten

Almens kärlsystem fungerar ungefär som ett nätverk av rör som transporterar vatten från rötterna upp till blad och grenar. När almsjukesvampen angriper dessa kärl bildar trädet försvarsmekanismer som försöker stoppa spridningen.

Problemet är att även trädets egna försvar kan hindra vattenflödet. Resultatet blir att delar av kronan drabbas av vattenbrist och börjar vissna.

De första symptomen syns ofta på sommaren. Enstaka grenar får gulnande och hängande blad, trots att resten av trädet fortfarande ser friskt ut. Efter hand sprider sig sjukdomen och allt större delar av kronan dör.

Ett träd kan dö på kort tid

Ett stort och gammalt almträd kan ibland dö inom en enda växtsäsong efter att ha smittats. Om man skär i en angripen gren syns ofta mörka missfärgningar i veden. Dessa visar var svampen har påverkat trädets vattenledande delar.

När ett träd väl är kraftigt angripet finns det oftast ingen möjlighet att rädda det. I många fall behöver sjuka träd tas bort för att minska risken att smittan sprids vidare.

Ett hårt slag mot naturen

Almsjukan har inte bara förändrat hur våra landskap ser ut – den har också påverkat den biologiska mångfalden.

Gamla och grova almar är värdefulla livsmiljöer för många organismer. I deras bark, grenar och håligheter lever insekter, lavar, mossor och svampar som är beroende av gamla träd. När stora mängder almar försvinner påverkas därför många andra arter.

Särskilt värdefulla är gamla almar i parker, på kyrkogårdar och i kulturhistoriska miljöer där de har funnits i hundratals år.

Kampen för att rädda almen

Trots de stora förlusterna finns det fortfarande hopp. Forskare och naturvårdare arbetar med att hitta almar som har bättre naturlig motståndskraft mot sjukdomen.

Genom att samla in och föröka dessa träd hoppas man kunna skapa framtida bestånd som klarar almsjukan bättre. På flera håll planteras nya almar med större motståndskraft samtidigt som värdefulla äldre träd övervakas noggrant.

Att bevara genetisk variation är viktigt. Även om många almar har försvunnit finns det fortfarande träd som kan bära på egenskaper som hjälper arten att överleva.

Almens framtid

Almsjukan har förändrat våra skogar och parker, men det betyder inte att almen är dömd att försvinna. Historien visar att trädarter kan återhämta sig när människor kombinerar forskning, naturvård och långsiktigt arbete.

Framtidens landskap kommer kanske inte att se ut exakt som förr, men med rätt insatser kan nya generationer få uppleva stora, levande almar.

Almen är mer än bara ett träd. Den är en del av vårt natur- och kulturarv – och kampen för att bevara den fortsätter.

Läs mer här:
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/har-falls-sista-almarna-gotland-i-hard-kamp-mot-almsjukan